Svettig Flygresa

Helt plötsligt reser sig en massa passagerare upp och bildar kö. Jag beslöt att vi följer deras exempel. Jag hade nämligen hört att man får välja sittplats själv. Ju längre fram i kön desto större chans till en bra sittplats tänkte jag. När jag gick genom sista glasgången började det komma, det jag försökt förtränga i veckor. Jag kände pulsen öka, kroppsvärmen stiga, svetten sippra fram och andningen bli tyngre.
Nu blev jag rädd, orolig, nervös.
Nu ska vi flyga.
När jag stack in huvudet i planet blev jag helt chockad över hur extremt tight allt var. Folk satt packade som sillar!
Efter att vi äntligen lyckats hitta lediga platser där vi alla kunde sitta tillsammans skulle vi försöka klämma oss ner på sätena. -Lättare sagt än gjort! Så tight, så trångt! Man kunde knappt röra sig! Jag paxade ytterplatsen! Jag måste kunna sträcka på benen annars blir jag helt klaustrofobisk! Tydligen är detta rätt ovanligt för jag har aldrig hört någon annan uppleva samma sak.


Ingenting var som jag vare sig mindes det från min första flygtur eller hade föreställt mig att denna skulle bli.
På min första flygtur satt vi längst fram vid nödutgången. Framför oss fanns ett draperi och bredvid vår tresits en bredare gång. Bredvid den fanns en femsits och ytterligare en gång och därefter ännu en tresits. Framför oss hade vi en enorm TV som visade säkerhetsföreskrifter, reklamfilmer och vanliga filmer. Så trodde jag att denna flygresa skulle bli. Planet låg helt stilla i luften hela vägen förutom en liten skakning som bara varade nån minut.
Så hela denna flygresa var en enda stor chockartad upplevelse för mig. Det var fruktansvärt och väl framme sa jag att jag nog tar land-och vattenvägen hem, visserligen tar den Minst en hel dag och kostar mer men det var en sådan skräckupplevelse så det gör jag inte om i första taget.
Min mama stod och skrek på mig "err do dum i hovodet! ska du oka so ner resan redan er betalt! du er inte klokt!!"


Det som skrämde mig halvt från vettet var följande upplevelser kombinerade:

Vid första anblicken var allt så tight, så smått, det gick knappt att röra sig, folk satt packade som sillar, jag blev stressad över att inte kunna hitta någon ledig plats där vi kunde sitta tillsammans.
Platserna bestod av två rader med vars en tresits. Färgen på stolarna stack en verkligen i ögonen. Att sätta sig var jobbigt, att resa sig var det inte tal om. Det gick knappt att baxa in väskan under sätet.

En flygvärdinna stod längst fram med en mikrofon och två andra stod utspridda i gångarna och visade säkerhetsföreskrifterna. Jag försökte koncentrera mig men kunde inte höra ett skit av vad hon sa. Dels var det nåt brus som väsnades skithögt, dels alla passagerare som kacklade i munnen på varandra och tre glada kvinnor bakom oss som drack kopiösa mängder med champagne och kacklade nåt så makalöst högt.


Till slut sa min man, har du tagit på dig bältet?
Va? Bältet? Var sitter det?
Visserligen hade en flygvärdinna visat upp ett bälte men jag hade inte hört något om hur man ska sätta fast det eller när.
Bältet såg ut att komma från gamla bilar från det glada 80-talet utan sladdvinda. Jag kunde knappt fatta hur man gör med det av nervositeten och dess utseende. Jag undrade om alla flygbälten ser så slitna och medfarna ut eller om de ska se ut så.
Jag tittade ut i gången och tänkte på hur tight och trång den var och på hur många människor som satt ombord. Hur ska jag kunna resa mig snabbt ifall jag behöver attackera en kapare? Hur ska jag resa mig snabbt för att komma till nödutgången MED mina två familjemedlemmar när så många andra männsikor med vill nå nödutgångarna?
Vad hemskt att flyga! Händer det nåt så är det kört!


Jag började tänka på Montazamibarnens senaste flygresa till Sverige där Maria själv placerade ändalycktet längst fram i första klass och sina fyra barn längre bak. Lite märkligt men kanske får man inte ha barnen med sig i första klass? Pengar verkar de ju inte sakna.
Barnen skrek i kapp med de andra passagerar hela vägen över atlanten. Planet skakade och krängde och Maria själv märkte inget i första klass.
När jag tänkte på det blev jag ännu mer rädd.


Planet började röra på sig och jag tänkte att det här känner jag till, nu ska det köra runt som en bil tills det kommer till startbanan i rätt position.
Till slut stannade planet och då kastade jag mig över mina flygkarameller och försökte framkalla så mycket saliv jag bara kunde.
Min mama började säga amen och då blev jag ännu mer nervös och skrek SLUTA!
Flygvärdinnorna gick runt och kollade alla passagerare och sen släcktes nästan alla lampor.
Då jävlar gick det fort! Planet körde så snabbt! Jag lutade huvudet mot kudden och försökte slappna av medan jag tänkte för mig själv att piloten kan det här, piloten vet vad han gör, han har gjort detta flera gånger, han är jätteduktig, han har dessutom nån extrapilot med sig.


Sen öppnade jag ögonen och fick nästa chock!
Jag ligger ner!
Hela planet lutar uppåt!
Vad är detta? Är det meningen att det ska luta så hela vägen? Jag trodde att plan flög plant.
Efter vad som kändes som en hel evighet började planet räta ut sig och lamporna tändes.
Då vrålar min man "Titta ut! :-D "
HHHHHH!!!!!!!!!!!!! Sa jag och tänkte HERREGUD! VI FLYGER! HELT OTROLIGT! Tänk vilken fantastisk uppfinning de har gjort! Rent otroligt!
Vi satt precis vid vingen och jag började känna massa mekaniska rörelser och blev rädd igen men kom att tänka på att det antagligen är landningsstället som åker in.
Ingen annan reagerade och jag har hört att flygplan kan hoppa och skaka vid luftgropar och annat så jag försökte slappna av.


Plötsligt fattade jag hur högt upp vi var och då började jag tänka att om jag trillar ut härifrån är det jävligt långt ner till marken.
Så blev jag ännu mer nervös!


När vi började närma oss ser man alla stadens lampor under oss, och sen hur de helt plötsligt är bredvid oss! Då blev jag svimfärdig igen och började kallsvettas!
Sen helt plötsligt dök landningsbanan upp framför oss! Det var SÅÅÅ VACKERT! Alla ljus på två långa paralella rader som lyste i mörkret.
Så när vi skulle landa flygvärdinnorna samma procedur och sen kom en DUNS! varpå min man säger "Det är lite jobbigt när den landar" Då börjar alla passagerare applådera!
TYYYYSTA tänkte jag! Tänk om ni stör pilotens koncentration!
Sen började min familj med applådera! SLUTA skrek jag!
Men jag blev i alla fall lite lättad, nu var vi nere på marken!


Väl framme kunde vi knappt ta oss ut ur planet för alla passagerare reste sig samtidigt, trångt var det men i alla fall, snart är jag ute tänkte jag. Utomhus i snön visade det sig!
Fy vad kallt det var!
Jag trodde vi skulle gå genom en varm glasgång som när vi steg ombord. Sen när jag såg flygplatsen blev jag än mer nervös, vi såg ju bara baksidan av den men den var inte alls lika fin som framsidan på flygplatsen i Sverige.
Sen hade vi alla glömt att växla pengar hemma och fick ta flygplatsens asdåliga kurs. Den sämsta jag nånsin sett!


Äntligen framme!